Cementbetongbranschen är 10 till 15 år försenad med att stoppa sina CO2-utsläpp. På bara ett par år måste byggandet med cementbetong därför ersättas av andra byggmaterial på grund av den akuta klimatkrisen. Men hela branschen har fler problem eftersom dessutom natur- och miljöskadorna blivit för stora i hela världen på grund av rovdriften på kalk och sand.
Det är uppenbart att cement och betong varit för billiga och att den lönsamma industrin inte heller betalat för skadorna man ställt till med. Kalkberg jämnas med marken, öar ödeläggs, floder, kuster och grundvatten förstörs. Storskaligheten och konsekvenserna gör att ”samexistens” med omgivningen är omöjlig. Det blir bara en politisk önskedröm när ena parten förstör naturen, klimatet och människans livsförutsättningar.
Att Cementa nu hävdar att Slitefabriken ska vara koldioxidfri år 2030 är tyvärr bara propaganda och greenwashing. Den första riktiga så kallade CCS-anläggningen ska byggas vid cementfabriken i norska Brevik och planeras vara i bruk om några år. Men det är tyvärr en typ av CCS-teknik som minskar CO2-utsläppen med endast 50 procent, i Brevik bedöms de minska från 800.000 till 400.000 ton.
Hela projektet beräknas kosta 11,2 miljarder norska kronor. För en minskning av upp till 90 procent, alltså inte 100 procent, krävs annan dyrare CCS-teknik som inte prövats någonstans vid full cementproduktion. Det rör sig alltså fortfarande om ett mångårigt FoU-projekt med okänt resultat och slutdatum.
CCS-teknik är kostsam och kräver mycket elenergi som Gotland inte har. En ny industrianläggning måste byggas för dels avskiljning av CO2 från cementtillverkningens rökgaser, dels komprimering och nedkylning av klimatgasen till flytande form som sedan pumpas till specialfartyg för en längre transport till i Cementas fall norska kusten där den pumpas till mellanlager på land och sedan ut i ledningar i havet för att till slut tryckas ner långt under Nordsjöns havsbotten för slutförvaring.
Cementbetongbranschen drar sig självklart för CCS-kostnaden som kan fördubbla cementpriset så det gäller att få CCS-projekten och alla kringinvesteringar finansierade av skattebetalarna. I Brevik ska norska staten stå för en stor del av notan. Men det är inte enda problemet: om inte ett internationellt avtal sluts om att alla världens cementfabriker måste ta hand om CO2-utsläppen snedvrids konkurrensen. Vem vill då riskera att investera miljarder i CCS-teknik? En teknik som branschen själv dessutom räknar med att fasa ut så snabbt som möjligt.