Multinationella Heidelberg Cement går vidare med sina ambitioner att urholka Gotlands berggrund till sista kalksten – så länge det är lönsamt givetvis. Koldioxidutsläppen ska minskas, fabriken byggas om och hamnen i Slite byggas ut i en miljardsatsning där en hel del pengar kommer via skattebetalare och EU.
Det förefaller självklart oerhört positivt – eller... Att man eventuellt skulle vara beredd att satsa sådana enorma belopp visar på lönsamheten i en verksamhet där råvaran är gratis.
Förutsättningen för miljötänket är förstås att man först får fortsatt brytningstillstånd, till en början med fyra år. Beslutet fattas givetvis först efter dessa fyra år. Man kan alltså ångra sig.
Därefter avser man att söka längre tillstånd, oklart för hur länge. Helt klar är satsningen i bästa fall runt 2030.
Redan fyra års ytterligare kalkbrytning utgör en avsevärd risk för bestående, och oersättliga skador på Gotlands grundvatten. Detta berör samtliga boende och verksamma på ön, Försvarsmakten samt Visbys status på Världsarvslistan. Det är ju inte enbart Heidelberg Cement som har sin utkomst från Gotland, även om det kan verka så.
Näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson S är mycket nöjd – cement och betong är mycket viktigt i samhällsbygget menar han.
Tja, vad betyder Gotlands grundvatten och några futtiga öbors livsvillkor mot snabbjärnvägar och nya förorter på fastlandet – bah, platt intet!
Antar att Karl-Petter Thorwaldsson utan tvekan löser in de lantbruk, verksamheter och fastigheter som inte längre kan brukas då de saknar tillgång till vatten.
Gotlands befolkning kan bara sätta sitt hopp till att Mark- och miljööverdomstolen inser allvaret i situationen, och inte faller för Heidelberg Cements lockbeten – där inget är självklart men skaderisken oöverskådlig. Miljövänligt... eller inte?