C har genomfört mycket borgerlig politik genom januariavtalet, men de forna allianskollegorna M och KD är frustrerade för de har inte fått vara med att föra sin egen politik. De ger fortfarande C och L skulden för den regering som bildades efter valet 2018, trots att det var M och KD som svek både sina demokratiska värderingar och sina givna löften gentemot SD. Åkesson fokuserar nu populistiskt i samklang med Busch på vilken "usel regering" vi har, och med viket "uselt ledarskap" Stefan Löfven leder den. Den inriktningen i debatten istället för sakpolitiska argument inger inget förtroende för det ledarskap som de själva eftersträvar.
C torde ha vetat redan 2018 att V framdeles kunde vara ett samarbetsparti, men krävde efter initiativ av L att få inskrivet i januariavtalet att V skulle utestängas från inflytande, trots att partiet var en förutsättning för regeringsbildningen. Kanske därför att väljarna vid det laget inte var redo för att se potentialen i C:s vägval, och för att C ville undvika en svekdebatt innan den medvetenheten hade vuxit fram.
Att V förr eller senare skulle stå upp gentemot förödmjukelsen i januariavtalet är väntat och I linje med vad de tidigare har sagt. De väljer att göra det på EN av avtalets 73 punkter. Det presumtiva förslaget om fri hyressättning i nyetablerade fastigheter. Det gagnar utvecklingen på hyresmarknaden och hyresnivåerna för vanligt folk.
S har haft historiska samarbeten både med Bondeförbundet och med V. C bör kunna korrigera sin kompromisslöshet i januariavtalet och ändra sig på EN enda av punkterna i januariavtalet för att möta V, undvika nyval och få till stånd fortsatt regeringsinnehav, istället för att rädas den opinion, som ännu i dag tänker kommunisterna när de talar om Vänsterpartiet.