Champagne på stranden är inte för alla

Vi tog oss en tur till Tofta strand, tänkte oss en morsdagslunch på “Tofta Beach House”.

Tofta beach House på Tofta strand.

Tofta beach House på Tofta strand.

Foto: Dennis Pettersson

Insändare2024-06-06 13:05
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Spännande att se det för oss nya stället, det är alltid kul med nya etablissemang på ön. 

Förvånade blev vi, lätt chockade, över närheten till vattenbrynet. Efter allt det där snacket om strandskydd. Hur hänger det ihop egentligen? 

Redan i maj var det nu stekande sol på serveringen. Vi slog oss ned, med svetten pärlande, och fick in menyn. Diger vinlista, exklusiva sorter och dessutom massor av cocktails att välja mellan. 

Precis vad man längtar efter mitt på dagen i stekhettan. Och vad skulle vi så äta? Ostron? Varmrätter för 300 kronor? Hm...det tog oss inte lång tid att inse att vi inte var målgruppen för det här stället. Molokna lämnade vi menyerna och Tofta Beach House. Vi längtade till Sudersannas. 

Undringarna kvarstår. Hur kan det komma sig att man får bygglov för en stor fast volym, trettio meter från vattenbrynet på Tofta strand, då man inte tillåter en flyttbar liten bod på Sudersand, om än med några små, tillika flyttbara, bord runt omkring? 

Jag undrar, vilken målgrupp är det man vänder sig till? Kanske tas det ingen hänsyn till sådant då man beviljar bygglov, eller är det just det som görs? 

Man skulle kunna tänka sig att man i dylika överväganden, funderar över hur stor del av allmänheten som kommer att nyttja verksamheten i fråga, kanske rent av funderar över hur allmänheten ser ut. 

I synnerhet då man beslutar sig för att “hindra allmänhetens tillgång till friluftsliv” på en del av stranden. Kanske funderar man över vilken bild av denna fantastiska ö man vill förmedla till besökare, vilken typ av turister vill man locka hit? De som äter ostron och dricker champagne, eller de som vill ha en grillad med mos? 

Jag är ledsen och besviken över det som marknadskrafterna och/eller våra myndigheter ämnar förvandla Gotland till. Vad är det man vill uppnå? Hur mycket champagne vill allmänheten egentligen dricka? På Kallis, på Norderstrand, på Snäck? 

Bilden av lyx och exklusivitet, en resort för de privilegierade, verkar övertrumfa lagar och regler. Finns det verkligen underlag för den här typen av förändring, eller vill man bara önska sig till det?