Nu är de här igen, dagarna som vi bävar inför. Vecka 29 förvandlas Visby till en skev kopia av Ibiza, där några få klubbägare och festdeltagare intar den annars så trygga staden, strandpromenaden, parken, bryggan.
Festdeltagarna själva tillhör förstås en speciell grupp; ganska rika, väldigt vita, mycket unga. Medan de tar över Visby trycks allmänheten undan. Det är inte den här veckan jag vill ta min kvällspromenad. Inte den här veckan jag vill ta med barnen till deras favoritpark. Inte den här veckan jag kan sova gott i mitt eget hem.
För utanför fönstret passerar de fulla ungdomarna som i drivor i natten. Vissa verkar ha kul. Andra gråter, ropar, letar. Förvirrade och överförfriskade tjejer som glömt bort vart de bor, äldre killar som mer än gärna vill hjälpa dem, tar dem vid armen och leder dem bort mot en okänd destination. Ett gäng som hittat en illa gömd igelkott som de under upprymda skratt fumligt försöker plocka upp, fota, springa efter. Andra fyllesnackar, pissar och spyr i gränden utanför. Allt medan jag försöker samla sömn till jobbet imorgon.
Men när ett gäng passerat och lugnet sänkt sig igen utanför så ligger jag ändå och lyssnar i tystnaden, vrider och vänder mig. För en natt för ett par år sedan våldtogs en tjej just den här veckan, på just min gata. Jag var hemma då och jag hörde henne inte ropa.
Jag undrar varför vi vill ha den här veckan på Gotland. Jag undrar varför vi går med på den här otryggheten, den här skeva ordningen. De här nätterna. Våra politiker är knäpptysta om de negativa samhällskonsekvenserna, och kostnaderna, som skattebetalarna måste bära till följd av Stockholmsveckan. Deras tystnad är i en så skarp kontrast till fyllevrålen utanför mitt sovrumsfönster.