Han har uppenbarligen glömt bort att SD i praktiken inte befinner sig i opposition längre, men det verkar vara svårt att lämna gamla trygga hjulspår.
Christianssons insändare är verkligen en studie i självprojektering. Bristen på självinsikt blir särskilt smärtsamt tydliga i två citat från Christiansson:
”I sin desperata jakt på makten har S helt och hållet tappat sin politiska och demokratiska kompass. Istället har de hängivit sig till att smutskasta sina politiska motståndare. Att misstänkliggöra dem för diverse olika saker.”
”Detta strategiska bottennapp vittnar inte bara om en socialdemokrati som gått fullständigt vilse. Det vittnar också om att S och Magdalena Andersson saknar alla former av samvetsbetänkligheter. Därför har de inga problem med att agera orätt och omoraliskt. I jakten på makten skyr de inga som helst medel.”
Det skulle gå lika bra att byta ut S mot SD. I stället för att prata om sin egen politik och vad man vill med den tar Christianssons på sig en offerkofta modell större. Ingen känner sympati för grinollar, och Christianssons lär inte få sympati från några andra än de redan frälsta med sin text.
I sin nuvarande position borde SD i stället vara tydliga med vad de vill med sin politik i sin kommunikation och sluta skriva gråtkrönikor och klagovisor, men kanske är de medvetna om att politiska klargöranden inte skulle locka nya väljare. Det skulle kunna vara en förklaring till detta eviga gnäll om vad andra gör.
Tillbaks till skrivbordet, Christiansson. Tiden att stå vid sidlinjen och gapa och skrika är över. Åtminstone för nu.