Att börja nedmontera LAS, lagen om anställningsskydd, är en dålig idé från början till slut.
Under 20 år, 1970-1990, var jag förtroendevald ordförande för Handelstjänstemannaförbundet (HTF) som hade 1 200 medlemmar på Gotland. Jag hade mandat att förhandla, men hade ingen ersättning utan förhandlingsarbetet utfördes helt ideellt.
Det var många medlemmar som behövde hjälp för att lösa tvister på sina arbetsplatser. För det mesta gick det bra att reda ut saker med trevliga arbetsgivare framför allt på mindre arbetsplatser. Men på stora arbetsplatser var det en annan kultur.
Jag kan nämna ett par exempel där arbetsgivare fick betala stora skadestånd. En flicka som blivit trakasserad på sin arbetsplats där fick företagaren betala ett stort skadestånd. Den arbetsgivaren skrev till HTF i Stockholm att måste jag MBL-förhandla vägrar jag att göra det med Nils Hafdelin.
Svar från HTF: Har Hafdelin begärt förhandling är det han som förhandlar. Företagaren var organiserad i Handelns Arbetsgivarorganisation (HAO). Arbetsgivarförbundet sände sin advokat till Visby för att förhandla.
Företagaren kom inte själv till förhandlingen utan skickade ett eget ombud. Förhandlingen slutade med att företagaren fick betala 50 000 kronor i skadestånd till arbetstagaren.
Vid ett annat tillfälle fick ett stort företag betala 100 000 kronor i skadestånd, också det till en flicka. De flesta förhandlingar genomfördes i stor förståelse från båda parter. I det avtal som ska förhandlas fram att arbetsgivaren enväldigt ska besluta om fem anställdas framtid är en sällan skådad företeelse. Går ett sådant beslut igenom kan man skrota fackföreningarna.
Ska vi tillbaka till den tid då arbetsgivaren själv bestämde vad slavens arbete var värt? Jag hade hoppats på vettigare förslag när arbetslivet ska moderniseras.