Inför valet 2018 hade Moderaterna och Kristdemokraterna röda linjer gentemot Sverigedemokraterna. Liberalerna och Centerpartiet var lojala med de linjerna även efter valrörelsen, och de har varit framgångsrika som regeringens stödpartier. Socialdemokraternas röda linjer gentemot de egna idealen har flagnat i kompromissernas spår, och Miljöpartiets intentioner pressas både i regeringssamarbetet och av väljare, som låter sin främlingsfientlighet överskugga miljömålen.
Såväl S och MP som C och L ska kritiseras för den punkt i Januariavtalet som utestängde Vänsterpartiet från inflytande. För det är naturligtvis en konstig ordning att ett parti som är en förutsättning för regeringsmakten inte har något inflytande. Därför har den kritik som riktades mot Nooshi Dadgostar och V angående deras motstånd mot den fria hyressättningen i nyproduktion, rättmätigt inte fått något gehör. Hon står upp för sitt partis röda linjer och på en punkt som främjar alla Sveriges hyresgäster.
Så återstod C och L som regeringskrisens regissörer. C hade modet att göra avkall på punkt 44 i Januariavtalet men inte modet att samverka med det parti, på vars mandat C utgör stödparti åt Sveriges regering. Eller? L skyller regeringskrisen på C, som i sin tur skyller på L, som alltmer framstår som ett parti i upplösning. Före detta partiledaren Bengt Westerberg öppnade för att lämna L om Nyamko Sabunis linje får råda. Han är inte ensam. Annie Lööf har maktambitioner, och hon känner väl till isens olika bärighet på vad hon kallar "ytterkantspartiernas" plattformar. Nooshi Dadgostar kan hjälpa henne att slipa ned återstående fördomar hos de väljare som kullkastar C:s samverkan med V.
SD kommer - åtminstone på sikt - att vara en epok i svensk politik. Demokratins status kräver att M och KD återgår till sina ursprungliga röda linjer, verkar i liberal riktning och fyller tomrummet efter L.