Här ska det valsas, så syndarna väcks
för nu ska vi tolka ett urgammalt spex…
Så ungefär löd det i en kuplett i Närrevyn en gång. Nu är Närrevyn ett minne blott – ett ljust sådant hos alla lite äldre gutar. Men kyrkan finns ju kvar och därmed också det urgamla spexet. Det må vara hur mycket pandemi som helst. I domkyrkoförsamlingen vänds minsann inga andra kinder till eller tyds allt till det bästa. Yppar sig en möjlighet till oenigheter och gräl så ska den tas. Och som ersättning för revyspex är det faktiskt ändå inte så oävet.
En utomstående kan omöjligtvis förstå dessa ständiga gräl hos denna skara som tjänar sin gemensamma oändligt gode gud och har som gemensam uppgift att lotsa så många gutar som möjligt genom pärleporten. Det borde ju vara den sista platsen där sådana problem uppstår, att Arbetsmiljöverket måste kopplas in för att skapa fred och ordnade förhållanden. Men det misslyckades ju förstås redan med domprosten Mats Hermansson, som man var tvungen att ge sparken. Nu verkar hans efterträdare ha hamnat i samma hetluft och historien upprepa sig.
Vilken fridfull bild framkallade inte Lennart Koskinen på sin tid när han inledde sina morgonandakter med ett ”Gomorron Gud”. Inte för att det hördes i sändningen, men jag kan mycket väl tänka mig, att ovanifrån kom ett ”Tjänare Lennart”. Det gav intrycket av ett sådant nära förhållande som Herrens alla tjänare i Visby borde skapa sinsemellan för att något öka sin tynande trovärdighet.
En lite hädisk fundering inställer sig huruvida det dokumenterade intresset för mordhistorier hos biskop och kyrkorådets ordförande på något sätt kan tänkas återspeglas i förhållandena inom domkyrkan.