Under tidiga år var den politiska debatten korrekt och nästan högtidlig; "vill Herr Hedlund precisera Bondeförbundets ståndpunkt i frågan?", "Tack Herr Ohlin, vi i Bondeförbundet vill, och har alltid velat" och så vidare.
Vändningen kom med Palme. En lysande debattör som behärskade ett flertal språk flytande. Dock var hans stil alltför burdus, och att förlöjliga en motståndare gick inte hem. Han krossade Fälldin rent debattmässigt, men Fälldin vann sympati.
S har ständigt minskat sedan dess, och man har ändå inte övergett den hårda retoriken. I början på 2000-talet var SD osynliga, men växte efter hand som de angreps med alt värre epitet, typ rasister och nazister. SD är nu kanske största oppositionspartiet och S, C och MP intensifierar sin påbörjade retorik, nu ofta med Putinkopplingar.
Förväntar sig hjärntrusterna bakom kampanjerna att de plötsligt ska kunna lyckas?