Debatten och förslagen om uppoffringar i det panikartade klimatarbetet får oanade konsekvenser.
Personer sätter sin heder och sitt namn på spel när de kräver lägre fart på våra färjor. De kräver att färjorna som trafikerar Gotland ska framföras med lägre fart för att minska koldioxidutsläppen.
Att kräva en landsdel speciella uppoffringar, förvisso under goda men naiva skäl, gör att det blir motsättningar inom landet. Rent diktatoriskt åläggs vi acceptera förändringar i färjetrafiken likt ett påbud i det forna Sovjet.
Vi får likt ett B-folk betrakta fastlänningarna när de susar fram i sina lyxiga suvar, stora som friggebodar, fullastade med exklusiv skidutrustning och champagne till skidorter i norr. På vägar som med infrastrukturmedel förbättrats för att tillåta högre hastigheter.
Socialdemokraten Ernst Wigforss myntade följande: ”Fattigdomen kan fördras med jämnmod när den delas lika.” Travestera detta: ”Klimatkravets uppoffringar kan fördras med jämnmod när de delas lika.”
Varför ska boende i delar av Sverige inte medverka i klimatomställningsarbetet och göra uppoffringar när vi gotlänningar göra måste det?
Och varför ska man kunna köra i 200 km/tim på tyska autobahn och släppa ut enorma mängder koldioxid? Och varför ska våra begagnade bensin- och dieselbilar exporteras till de baltiska länderna och där släppa ut koldioxid?
Nu är måttet rågat. Upp till kamp mot klimathysterin. Inrikta på åtgärder som förenar och inte söndrar sammanhållningen i landet.