I ett ytligt perspektiv kan riksdagspartiernas argumentation tyckas likartad, men underliggande kontexter skiljer sig åt. Några partier måste göra kompromisser i sina regeringssamarbeten, men de är likväl lojala med sina partiers värdegrunder. Något parti står i opposition upp för sin identitet, medan ett annat parti byter utgångspunkt, överger sina kristna väljare och återuppstår i ny skepnad. Åter andra partier ingår nya samarbeten i hopp om att kunna tämja destruktiv politik.
Gemensamt för alla dessa partier är att de formar sin politik utifrån idén om ett ledarskap i ett framtida demokratiskt samhälle. Till skillnad från Sverigedemokraterna, som bygger sin politik på folkets missnöjen och rädslor här och nu, samt på föreställningen om att allt som sker är andra partiers och andra människors fel. Historien saknar inte exempel på hur sådana partier under populismens fana kan nå framgångar i demokratiska val utan att ha demokrati vare sig som förebild eller målsättning.
Väl i regeringsställning har dessa partier ingenting att tillföra i en demokrati. Forskare menar att I demokratiska länder finns det ett tak för hur många ett sådant parti kan locka som ligger vid 20-25 procent. Vid högre väljarstöd har landet inte längre demokrati. Dessa partier letar fram svagheter i samhället som de kan använda sig av och utnyttja i politiska syften. Utan förankring i en framtida demokrati men med populismens lockelse kan dessa partier ändå få ett övertag i opinionen.
Ett SD med regeringsinflytande och med Ungern som en av förebilderna skulle snart sätta rättsstaten på spel. Då skulle begränsningarna inte längre appliceras bara på invandrare utan i lika hög grad på den egna befolkningen. Ingen skulle längre behöva uppleva något "flum" i politiken, ingen polis som får visa medkänsla eller empati, och utanförskap och utsatta områdena skulle vara effektivt undangömda istället för att kunna vara föremål för demokratins insatser och demokratiska förändringar.