En kollega liknade mig vid en Don Quijote när jag kritiserade digitaliseringen. Att strida mot den tekniska utvecklingen är som en kamp mot väderkvarnar. Jag förstår poängen, men ser mig nog mer som en Sancho Panza som försöker se nyktert på verkligheten.
I skolans värld där jag arbetar har digitaliseringen slagit igenom med full kraft. Lärare, elever och skolpersonal är helt i händerna på den digitala tekniken. Det är nästan som vi har glömt bort att det gick att undervisa utan datorer.
Under pandemin har de digitala verktygen varit en räddning. Samtidigt har dess begränsningar och trubbighet avslöjats. Den analoga, fysiska undervisningen har visat sig vara den stabila grunden, den digitala endast ett hjälpmedel.
Det förs förvånansvärt lite diskussioner om vad digitaliseringen gör med oss människor. Trots larmrapporter om psykisk ohälsa och försämrad inlärning hos elever rullar utvecklingen vidare, som om problemen kommer att försvinna när digitaliseringen har gått tillräckligt långt. Reflektioner om hur vi bäst ska kombinera det analoga med det digitala lyser med sin frånvaro. Att lyfta fram vikten av en penna och en pappersbok kan uppfattas som att ”vilja backa in i framtiden”, som några IT-forskare uttryckte det.
Det har under pandemin blivit allt tydligare att det relationella, med fysiska möten på fysiska platser, fyller djupa existentiella behov hos både lärare och elever. I längden behöver vi träffas på riktigt och lägga ifrån oss våra mobiler och datorer. Tyvärr verkar inte sådana insikter riktigt ha landat hos de som bestämmer utan istället tuffar digitaliseringståget vidare, pådriven av besparingskrav och effektiviseringsvinster. Det är ett svek mot de unga
Om det finns fakta på att det digitala skapar stress, sömnbrist och dålig självkänsla, att det har skadliga effekter på inlärningen hos svaga elever, att myntet har en baksida, borde det tas på högsta allvar. Skolan borde därför ge tid för eftertanke, hur hjälper vi eleverna att bli hållbara människor? Naturligtvis finns det ingen väg tillbaka men Homo sapiens har i alla kristider tvingats använda sitt förnuft. Kanske tystnar kritiken mot digitaliseringen när vi börjar operera in betalningschip och olika mätinstrument i våra kroppar men då är det nog för sent. Dags att stoppa tåget och ta en rejäl funderare vid nästa station.