Så har vi fått glädjen att ta del av Heidelbergs framtidsutsikter. Men det är mycket smolk i den bägaren. Här talar vi inte om arsenik, bly, kadmium eller nickel.
Nej för nu ska vi glädjas åt CCS och det vatten och den natur som Heidelberg ska skapa till ön. Det låter för bra för att vara sant. Det finns några hinder på vägen.
Hela satsningen på CCS kräver energi. Staten måste finansiera en tredje kabel.
Vidare behövs energi till att pressa ihop CO2, till att överföra den till väntande skepp, och skeppa vidare och lagra till exempel i Norge. Flera moment som är fossilberoende. Det kan bli dyrare att spara CO2 än att betala en utsläppsrätt. Företaget förlorar pengar bara i detta moment. Tänker man sig att staten ska subventionera el och drivmedel?
Men först ska anläggningar och skeppen byggas, material till detta transporteras och så vidare. Hur stor blir miljönyttan? Hur hållbart blir det?
Ingen av de anläggningar som finns i drift i dag i världen har uppnått de resultat som man prospekterat för. Kapaciteten 2022 var enligt IEA 0,1 procent av årets utsläpp. Det kommer att krävas enorma resurser för att få tekniken att infria alla förhoppningar.
De lager Norge har i Nordsjön har av oförklarliga skäl flyttat på sig. Kommer man att kunna ta emot den CO2 som Slite levererar?
Hela tekniken är fortfarande under utprovning.
Det verkar vara en dålig användning av skattemedel på en högst osäker – men i framtiden lovande (?) - verksamhet. Ser ut som att vi köper grisen i säcken.
Och om man ser till den geopolitiska situationen blir det ännu mer tveksamt då behov att skydda kabel och anläggningar och transporter kan uppstå.