Jag promenerar med min stora, svarta hanhund i Visby. Han är extremt lydig så vi promenerar utan koppel. Ideligen möter vi (främst) damer med skällande småhundar.
De skäller vansinnigt, står på två ben och sliter i sitt jojokoppel och de är helt utan uppfostran.
Koppla din hund! skriker knähundsägaren med sin skällande hund. Jag har minsann koppel på min hund, säger hon och viftar argt med kopplet.
Javisst! Koppel men inte koll.
Min hund är väluppfostrad, svarar jag. Den kommer genast när jag ropar, den stannar på stanna och den har aldrig bitit någon människa eller annan hund.
Och för att ingen ska bli rädd, hund eller människa, brukar jag lägga den ner vid min sida när vi får möte. Och skulle jag våga dryfta mig till att säga: Du borde kanske fostra din hund, då blir det lynchstämning.
Jag går vidare till Galgberget utanför staden. Där brukar ibland olika hundägare utan jojokoppel träffas för att hundarna ska få springa fritt och leka. Och det är en glädje för oss mattar och hussar att se våra hundar fara runt i glädjehopp.
Min stora hanhund leker länge med en lika stor hanhund av rasen Rhodesian Ridgeback. Utan koppel är de inte konkurrenter utan lekkamrater.
På vägen hem möter vi återigen dessa stackars koppelhundar som inte får gå hemifrån utan koppel. Stackars hundar, tänker jag.
Sent på kvällen, nära midnatt, släpper jag min hund med starka lysdioder som halsband på en äng utanför staden. Det är dags för kvällskissningen. Mitt på ängen, helt osynlig i mörkret, står återigen en vansinnig matte och vrålar. Koppla hunden. Jag har koppel på min! och detta trots att min hund inte har varit i närheten av hennes.