Det är lätt att sitta i relativt sett välbeställda Sverige, rädas invandring och tycka att var och en ska stanna och verka för förändringar i det land där man råkar vara född. Det senare är säkert varje individs ambition, men det är tyvärr inte alltid görligt.
Wera Svensson gör – i sin insändare i GT 31.5 – jämförelser med vår egen emigration till Amerika som hade sin grund i befolkningstillväxt och fattigdom. Även de lämnade något som de hade önskat att behålla för en osäker framtid i ett främmande land. Emigrationen underlättade levnadsvillkoren för dem som blev kvar. Sverige var ett land i fredstid och med utrymme för demokratisk utveckling.
De över 100 miljoner som är på flykt i dag flyr inte bara från befolkningstillväxt och fattigdom. De flyr från krig, våld, förföljelse och kränkningar av mänskliga rättigheter. Många kämpar dessutom i diktaturer mot rättslöshet och maktstrukturer, inte sällan mot religiöst och eller kulturellt förtryck i repressiva samhällen och utan yttrandefrihet.
Varje demokratiskt land måste stifta lagar för sin immigration, men att på allvar mena att varje individ bör stanna vid sin läst rimmar inte bara dåligt med Sveriges emigrationshistoria. Det är ett cyniskt, nedvärderande och inhumant förhållningssätt till den utsatta människans villkor.
Istället för att lägga sten på deras börda är det snarare vi som har förmånen att leva i demokratiska samhällen som på olika sätt borde göra mera för att bidra till deras väl i sina respektive länder. Wera Svenssons inställning är kontraproduktiv, men hon är inte ensam om den. Det exemplifierades i GT 3.6 av Conny Sjödin, som assisterade men utan någon egen argumentation.