FOI talar om ”en signalering” från rysk sida. Försvarsmakten i sin tur vill ”synas och markera” enligt insatschefen (SR P4). Bilderna på svensk och rysk militär i närområdet påverkar oss såklart, men enligt säkerhetsexperterna finns ingen direkt orsak att vara rädd: nuläget är allvarligt, men inte farligt.
Det är viktigt att ha i åtanke, annars kan rädslan ta över i en situation där vi borde ställa oss några viktiga frågor. För emedan militära analyser är bortom min kompetens, så vet jag genom forskning och erfarenhet att varje konflikt bär på fler än en berättelse, både gällande orsaker och händelseutveckling.
Det är lätt att beskriva ryskt agerande som aggressivt och omgivningens reaktion som rimlig.
De provocerar, vi markerar. Men ingen människa eller gemenskap är så endimensionell att ”aggression” är den enda bevekelsegrunden. Inte sällan spelar sår, rädsla eller behov en stor roll i en eskalerande konflikt.
FOI har beskrivit viljan ”att bli erkänd” som en huvudmålsättning för rysk säkerhetspolitik det senaste decenniet (FOI-R-4752). Kan man här kanske ana något djupare och mänskligare än bara aggression? För att uttrycka det lite för enkelt: en längtan efter bekräftelse och trygghet?
Jag menar förstås inte att en sårad rysk självbild skulle rättfärdiga våldsamt beteende. Nej. Men jag tycker det är viktigt att försöka förstå vad som driver den andre, och därmed söka vägar att hantera konflikten och – där möjligt – ta några steg mot försoning.
Det finns därför även fog för att fråga sig hur vårt agerande i Sverige påverkar konflikten. Om vi till exempel ser ryska truppförflyttningar som provokation mot väst, hur uppfattas då Sveriges rekordstora samarbetsövningar de senaste åren av grannen i öst?
Den som vill verka för säkerhet behöver ställa sig sådana frågor. Även om de utmanar bilden av oss och av den andre litegrann. För säkerhet handlar om mer än om skydd av nationella gränser. Det handlar om mänsklig trygghet, både för oss och för andra.
Därför behövs alternativ, eller åtminstone komplement, till de militära signalerna. Vi behöver vilja och resurser till brobyggande konfliktparterna emellan. Ett första steg kan vara att blanda kritik med självkritik och att fundera över den andres motiv, sår och rädsla. Det är utmanande, men nödvändigt.
En annan blick på säkerhetsläget
Låt mig börja med det självklara: den ryska annekteringen av Krim är oacceptabel, rysk inrikespolitik har blivit ett hot mot den egna befolkningen och landstigningsfartygen i Östersjön bidrar till oro.
Riskerar man att vrida upp temperaturen när man borde försöka sänka den?
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.