Yttrandefriheten, som tillförsäkrar den enskilda ”gentemot det allmänna […] att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor” är en grundbult av en demokratisk rättsstat. Den ska vi värna.
Och varje system och åsikt ska kunna kritiseras, så även religion, också eftersom religion ofrånkomligen har med makt att göra.
Men jag saknar två aspekter i debatten. Den ena aspekten rör själva handlingen och hur den definieras. Koranbränningen betraktas utifrån frågan om yttrandefrihet. Men att bränna en skrift är snarare att försöka ta bort någons åsikt än att ”meddela upplysningar”. Och det är inte ett yttrande utan censur.
Den andra aspekten rör själva samtalets riktning. Just nu verkar debattens underliggande fråga vara ”Hur nära kränkning och hets får vi gå?” Jag hade hellre sett ett samtal kring ”Hur kan vi framföra kritik med respekt i behåll?”
Som kristen kan jag ana den smärtan som muslimer kan känna vid dessa provokationer. Som medborgare vill jag tydligt markera mot de våldsamma svaren som skett, inom- och utomlands. Dessa har oftast andra bevekelsegrunder än teologiska. Men framför allt önskar jag att debattens mål blir att lära oss att leva och bråka bättre med varandra.
En annan riktning för debatten om koranbränningar
Debatten om yttrandefrihet och kränkande går hög i kölvattnet av koranbränningarna.
Benjamin Ulbricht.
Foto: Hanna Mi Jakobsson
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.