Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas”. Så lyder, något Grönköpingsmässig, vår försvarsdoktrin enligt Försvarsberedningen. Ja, motsatsen skulle ju innebära noll kronor till det militära försvaret. Därför föreslår nu regeringen att de militära försvarskostnaderna ska öka med 29 miljarder kronor till och med 2025 från dagens drygt 60 miljarder.
Det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde och i Europa har över tid försämrats. Det tror jag de flesta är överens om. Frågan är bara vad i totalförsvaret som behöver förstärkas för att möta hoten. Som jämförelse föreslås att civilförsvaret ska få 4,2 miljarder till och med 2025, långt under det som ansvariga myndigheter kräver för sina verksamheter.
Föreställningen att Sverige är militärt hotat är föråldrad. Konventionella krig har blivit omoderna. Länder vill inte ta territorium längre (Krim förstås det stora undantaget men där rådde speciella förutsättningar). Det kostar helt enkelt för mycket att angripa och hålla ett område. Då finns det betydligt enklare sätt att försvaga andra stater och nå sina mål. Det är det som bl a Putin-Ryssland håller på med f n. Och övriga stormakter på andra håll i världen. Cyberangrepp, desinformation, företagsuppköp, terror etc med begränsade möjligheter att slå tillbaka. Det är väldigt lätt att sätta landet ur spel om man vill det illa. Sabotera eltillförseln. Pandemin har blottat svagheter i lagerhållning av sjukvårdsutrustning. Livsmedelsförsörjningen har stora brister.
Vad gör då regeringen, livligt påhejad av högern som dessutom vill sprätta iväg ytterligare ett antal miljarder? Etablerar ett försvar som till sina delar bygger på att soldater ska krypa omkring i buskarna och halka på klippor kamouflageklädda med skjutvapen i högsta hugg. Scenarier som hämtade från finska vinterkriget. Jag kan delvis köpa att vi behöver ett ”tröskelförsvar” i form av flygvapen och marinen. Men militära förband i inlandet som övningsskjuter sönder naturen eller stoppar bebyggelse söder om Visby. Är det så klokt? Kommunalråden där som här jublar över nya arbetstillfällen och ökad konsumtion, men till vilket pris? Glada som barn är även rikspolitiker, militärledning och vapenindustrin. Krigsretoriken flödar i tuppfäktningarna vid våra gränser till havs och i luften.
Det är dags att sluta använda krigshotet i regionalpolitiken och rusta Sverige för att möta dagens och morgondagens hot snarare än gårdagens.