Riksdagen beslutade då 1911 att en pansarbåt HMS Sverige skulle byggas. Efter ett regeringsskifte samma år minskades kraftigt anslagen till försvaret och beslutet om byggandet av en pansarbåt revs upp av den liberale ministären Staff med stöd av Socialdemokraterna. Detta satte fart på en försvarsdebatt som mycket kom att handla om ett utmålat rysshot – underblåst i ”Ett varningsord” författad av dåtidens internationella megakändis, upptäcktsresanden Sven Hedin.
Försvarsdebatten ledde till folkliga protester och i januari 1912 startade också två pansarbåtinsamlingar. Den ena på initiativ av den unge studentledaren Manfred Björkquist senare Stockholms första biskop och den andra av en grupp framstående ingenjörer. Under de första hundra dagar samlades det in tillräckligt mycket pengar för att redan samma år lägga en beställning på pansarskeppet HMS Sverige, Sveriges då största helsvenska industriprojekt.
De insamlade medlen (omkring en miljard kronor i dagens penningvärde) räckte också till grundplåtar för de övriga två Sverigeskeppen HMS Drottning Victoria och HMS Gustav V och dessutom till ett antal minsvepare och en grundplåt till vårt flygvapen!
De tre Sverigeskeppen tjänstgjorde sedan under bägge världskrigen och enligt Kent Zetterberg (professor emeritus vid Försvarshögskolan) ”fick Sverigeskeppen en viktig strategisk betydelse. Den svenska flottan ansågs av stormakterna under båda världskrigen och även under kalla kriget vara en strategisk maktfaktor. En början till denna epok lades av pansarbåtsinsamlingen 1912. Den svenska flottan bidrog nu till att stärka förtroendet för den svenska alliansfria politiken”.
Kärnan i dagens flotta utgörs av Gotlandsklassens 3 ubåtar och Visbysklassens 5 korvetter. I dag har vi åter har en försvarsdebatt kring försvarsbudgetens storlek med bland annat fler fartyg till flottan men nu debatteras och ifrågasätts även vår svenska alliansfrihet – det senare väcker mång funderingar och tankar!