Vi möter dig i TV-reportagen, på Internet, på skrovliga telefonlinjer på radio och nattetid kommer du till oss i (mar)drömmarna…
Du bär i flykten väskor och barn i din famn, gråtande tröstar du dina barn och tar farväl av din man och far genom järnvägsvagnens fönsterruta. På den säkra sidan möts du av en vänskap som vi ger, blott av vårt överflöd. Men på säkra sidan kan du vila ut, med gråt i sinnet.
Du väljer att stanna i Ukraina, för att ta hand om sjuka och äldre – oavsett om det är din släkting eller en annan landsman.
Du är för gammal och sjuklig för att kunna fly.
Du assisterar i mörka och kalla källare förlösande kvinnor och organiserar förlossningsverksamhet i skyddsrum.
Du står arm i arm, med dina landsmän, som en sköld mot ryska anfallande stridsfordon.
Du har tagit på dig hjälm, skyddsväst och ett vapen och står beredd mot ockupationsmakten.
Det vi i vår enkelhet kan göra är att vi, i den omfattning vi möter dig på Gotland, ge dig ett välkomnande leende, husrum, systerskap och en mänsklig värme. Vi kan fortsätta att demonstrera men kanske viktigare ekonomiskt stötta alla de organisationer som för in bistånd till Ukraina.Vi kommer att tillsammans med dig stå upp för ditt lands självständighet och demokratiska utveckling.
MEN!
Du finns också i gränslandet mellan Syd- och Nordjemen, i Eritrea, i södra Kongo, i Colombia, på gränsen mellan Mexico och USA, i Myanmar, i Afghanistan, i… Lidandet är detsamma, vi får inte heller glömma dig!
Till alla kvinnor som bär våra barn tänker vi en extra tanke just denna dag, och egentligen alla andra dagar också…