Vi är ett litet kulturområde, starkt påverkat av världskulturer. Men vid ett svenskt kaffebord borde man kunna tala om både ”idyllen i Sundborn”, ”kvinnorna på Fogelsta”, ”Han kom som en vind en morgon i april…”, ”Frösöblomster” och alla vet vad det handlar om.
Först får vi komma ihåg att vi är del av ett större kulturområde. Danmark, Norge och Sverige talar mycket närbesläktade språk. Vi har alltid delat författare, konstnärer, musiker, liksom heminredning och klädmoden.
Hela områdets historia är sammantvinnad. Vi kunde ha varit en stat om drottning Margareta på 1300-talet lyckats. Delar av nuvarande Sverige har varit danska i århundraden. Norge har hört till Sverige. Och låt oss räkna med Finland som var vår östra riksdel under så lång tid.
I ledaren den 4 januari tar Eva Bofride upp frågan om en gotländsk kulturkanon. Här har folk flyttat in och ut i alla tider. Finns något som är särskilt gotländsk kultur? Hon nämner författare, konstnärer och musiker som levt och verkat på Gotland. Gemensamt är att de är nästan alla döda. Kanske är det så att en kulturinsats måste vara avslutad så att vi kan få perspektiv på den, innan vi vet vad som står sig.
I andra klass i folkskolan i Levide fick vi en liten bok med gotländsk historia. Jag minns hur lycklig jag blev för den. Det var viktigt att veta något om den plats där jag var hemma. Men det är senare som jag blivit bekant med Gustaf Larsson, Allan Nilsson och Anna Kajsa Hallgard. David Ahlqvist intar förstås en särplats, eftersom han verkat som både författare, konstnär och musiker. Alla gotländska skolbarn borde få kontakt med dessa och väl några fler.
Det mest genuint gotländska vi har är det gamla språket, gutamålet. Nej, jag tror inte att det ska läras ut i skolorna. Men visst kan man sjunga "Vardesveisu" och tala lite om de former i den som skiljer sig från svenskan. Gemensamt för de flesta av de kulturpersoner som Bofride nämner är att de har sysslat ganska mycket med gutamålet. Är det därför de blivit så folkkära?
När jag var bibliotekarie på Säve-gymnasiet gjorde jag en lista på författare, både från Sverige och resten av världen ”som det är roligt att ha läst”. Men just här handlar det om det svenska.
Jag kom en gång till Kenya och fick se Ngong Hills, som Karen Blixen skrev om. I barnbiblioteket i S:t Petersburg var Astrid Lindgrens "Karlsson på taket" storfavorit. Sånt binder oss samman i världen.