Samtidigt hyser vi en av Europas största cementfabriker som under många år har karvat i detta system och vill fortsätta i många år till. Till slut kommer vi till vägs ände där det utgör ett hot mot detta system samt oss som bor här.
Det här kan inte fortgå hur länge som helst, det fattar nog de flesta, kanske det är dags nu att rädda vad som räddas kan, hellre en dag för tidigt än en dag för sent.
Ett ljus i tunneln är att kalk för cement-tillverkning står inför en avveckling. Runt om i världen pågår intensivt arbete med andra bindemedel än vanlig cement då kalken är den stora miljöboven. Flera företag i Sverige har lyckats med det bland andra Thomas betong och samarbeten mellan Sweroc, Cemvision, LKAB och Vattenfall, betong som minskar utsläppen med 95 procent redan i produktionsledet.
Några exempel på utländska företag som också lyckats är Hoffman cement i Frankrike och Brimstone i USA som helt gått in för vulkaniskt material vilket lovar gott för tillgången då det är mer vanligt än kalksten och finns på alla kontinenter.
Island skulle kunna bli en bra leverantör även för Sverige.
Om Heidelberg fullföljer sina planer i Slite är det högst troligt att CCS-tekniken är förlegad lagom som bygget är färdigt och inte kan konkurrera med en billigare och renare teknik som redan finns.
Under den tid som kalken fasas ut borde det vara lämpligt att använda det restmaterial som finns i andra kalkbrott så som man gjort i avtalet med Nordkalk, det finns ju i väldiga mängder och en resurs som inte borde slösas bort. En fortsatt brytning utan att först utnyttja denna resurs framstår som rovdrift och är oförsvarligt.
Om vi skattebetalare ska bidra till infrastruktur och elförsörjning för att ensidigt gynna ut utländskt företag blir då inte detta regelvidrigt, dessutom blir ju inte stora investeringar i det här projektet särskilt långlivade som det ser ut.