Tidigare har jag skrivit om relationen mellan givare och mottagare inom äldreomsorg. Att det finns många olika sanningar, att de är högst individuella och alla värda att ta i beaktande.
I perioder hör man talas om enkäter och dess resultat som alla mottagare av vård och omsorg fyller i. Min fundering är vad de egentligen visar då jag vill säga att det är svårt att få fram ett verkligt resultat. Som ett komplement kanske men hur skildras verkligheten? Vem har fyllt i, hur många och mående för dagen är viktiga faktorer att ta i beaktande vid analys.
Annat att fundera över är som alltid etiken kring enkäterna. Ofta blir det en generalisering där alla berörda hamnar under samma resultat. Sanningen i dessa blir därmed för många inte igenkännlig. Är vissa resultat av sämre karaktär är det därmed många som arbetar inom äldreomsorgen, som dagligen lägger sin själ i detta som inte känner igen sig. Vad gör detta för arbetsmiljö, delaktighet och mående? Vidare visar det att får man samma enkät med samma frågor efter en viss tid så blir svaren annorlunda.
Utan att generalisera, många i behov av äldreomsorg är svaga, dels fysiskt dels kognitivt. Troligen vill de att fokus ska läggas på den vård och omsorg de behöver. Att då fylla i en enkät kräver en del ork och energi för att det ska kännas relevant och prioriterat.
Det tar också mycket tid att skapa, lämna ut och analysera enkäter. Alla som berörs av äldreomsorg behöver tid, mer eller mindre. Tid där mottagaren får vård och omsorg och alla som ger den behöver få uppskattning, få tid för att skapa relationer och inte minst känna en delaktighet inom det område som de faktiskt vet bäst om.
Om beslutsfattare i högre utsträckning prioriterade utifrån vad syftet med äldreomsorg faktiskt är så hade kanske fokus kunnat skifta mer från materiella faktorer som ekonomi och praktiskt till mer tid för just vård, omsorg, relationer, mående och delaktighet. Vilket hade gynnat alla i vardagen, såväl mottagare, personal som beslutsfattare. En affärsnytta av kvalitet.