Humanitet i all krigföring är på intet sätt något nytt påfund, som uppstod genom Internationella Röda Korsets bildande 1863 eller mot bakgrund av den engelska sjuksköterskan Florence Nightingales brutala erfarenheter under Krimkriget 1853–56. I Indien fanns det långt före Kristi födelse krigslagar som förbjöd anfall från stridsvagnar.
Under 600-talet efter Kristus införde det arabiska krigarfolket saracenerna i syriska öknen lagar för stridens förande som grundade sig på Koranen och som förbjöd brand som stridsmetod samt förgiftade pilar som stridsmedel.
Det är heller ingen hemlighet – för att gå till 1900-talet att – vid ockupationen av de allierade länderna 1940 förhöll sig den tyska krigsmakten (Wehrmacht) under andra världskriget korrekt till de krigslagar som gällde enligt dåvarande 1929 års regler om internationell humanitär rätt i väpnade konflikter och som Tyskland hade undertecknat.
Detta styrks av de allierade själva, brev, dagböcker, inspektioner från Röda Korset, intervjuer med krigsfångar, med mera. Krigsfångarna fick i mångt och mycket sköta sig själva.
Om vi vänder fokus mot nutid är Putins illegala anfallskrig mot Ukraina för ett år sedan brott mot folkrätten på två områden. Dels är det ett brott mot våldsförbudet i FN-stadgan artikel 2(1). Att starta krig är förbjudet.
Det är därjämte ett brott mot civilbefolkningen på flera punkter enligt Genèvekonventionerna jämte dess tre tilläggsprotokoll (bombning av sjukhus, bostäder, skolor, brott mot civil infrastruktur som kärnkraftverket Zaporizjzja, brott mot livsmedelsförsörjning, brott mot den så kallade naturliga miljön, brott mot skydd av kulturobjekt som kyrkor, synagogor, moskéer och minareter enligt 1954 års Haagdeklaration om skydd av kulturella värden).
Vidare är det brott mot 1972 års UNESCO-konvention, som 194 stater har ratificerat om skydd åt världsarv vilka åtnjuter ett särskilt utvidgat folkrättsligt skydd, som det finns sju av i Ukraina och är upptagna på UNESCO:s världsarvslista.
Krigsbrott har begåtts bland annat mot de berömda världsarven Sofiakatedralen i Kiev (en svensk prinsessa ligger för övrigt begravd här) och den centrala stadskärnan i Lviv.
Men framför allt är det ett krigsbrott mot folkmord såsom det definieras i folkmordskonventionen från 1948, Ukrainas obestridliga rått att få existera som en egen fri, självständig och suverän stat.
Sovjets illegitima angrepp mot Finland i november 1939 misslyckades. Det kommer inte att lyckas nu heller.