Staten köper årligen tjänster för cirka 500 miljoner från DG-rederiet. Enligt årsredovisningen DG finns det gott om resurser, då ekonomiredovisning är en konstart i sig beroende på vad man vill visa upp. I korta ordalag: vid väldigt liten omsättning av DG-aktier på börsen till värdet cirka 2┣000 kronor per aktie så säljer småspararen och storägarna köper tillbaka aktier med hjälp av sin egen vinstutdelning. Rejält med kapital ansamlas i ett mycket lönsamt bolag, miljarders pengar. Inget oegentligt av DG, allt inom lagligheten, där upphandlingens premisser av 10-årsavtal leder till korta avskrivningstider och mer pengar för aktieägarna, men inget till gagn för oss på ön. Värde noll i bokföringen men i vekligheten så håller båtarna i minst ytterligare 20 år.
Men om nu upphandlingen skulle ske som staten gör på fastlandet, läs SJ. Deras avskrivningstid är 250 år enligt underhållsbudgeten. Staten äger järnväg, Banverk, Trafikverk och politikerna investerar vidare. Analogt borde staten äga båtarna och upphandla tjänsten trafik över vattnet. Då kan staten skriva av båtarna på 30 år och utföraren får sätta sina priser beroende på hur man vill styra rutter och turtäthet. Staten tar ansvar för stambanan till sjöss mellan Nynäs och Visby och kan inbjuda andra att köpa in sig på rutter till andra tider och priser. Staten kan välja förnya flottan alltefter slitage eller driftekonomi.
Hur ska man annars kunna jämföra fastlandstrafik med sjöfartstrafik? Nytänk kring upphandlingsdirektiven behövs om det någonsin ska bli rättvisare fördelning mellan ön och fastlandet.
Färjorna borde vara statliga
Staten borde ta ansvar för stambanan till sjöss.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.