I slutet av 40-talet satt jag darrande av skräck på verandatrappan. En hemsk kvinna som benämndes Syster Berit skulle komma och ge mig "putt". Jag minns inte för vad.
Hon Syster Berit fick en unik inblick i det samhälle som fanns på den tiden genom sitt yrke. Hon sammanfattade sina erfarenheter i en liten skrift som hon gav namnet Gotlandshuset. Hon skriver: Fattigdom föder grymhet.
En som grubblade över fattigdom var nestorn i miljötänkande författaren Rolf Edberg. Han skriver: Titta på en jordglob, så tunn som fernissan är där är den hinna som skyddar livet här på jorden.
Jag tycker vi är på väg att göra vår planet till en kosmisk soptunna liksom vi har gjort våra hav till en stor slasktratt. Avfall är någonting för mycket av någonting på ett och samma ställe skriver han. Såvitt jag förstår är miljöförstörelse ett säkert sätt att bli fattig.
Jag är inte rädd för att dö men jag är rädd för att bli fattig säger Syster Berit mot slutet av sitt liv. Är vi människor för mycket av någonting frågar jag mig.