Fossen lever inte i dag, hon dog 2019 efter 20 år med anorexi. Fossum använde sig själv i sina bilder och menade att fotona handlar om mänskligt lidande.
Jag delar inte uppfattningen att anorexi skulle vara tabu och att det därför är viktigt att visa Fossens foton. Det ska talas öppet om ätstörningar, men inte anorexi som konst för att gestalta mänskligt lidande.
Det innebär ett extremt stort ansvar av arrangörerna. Ett visuellt budskap går rakt in i oss och fastnar. Bilder kan trigga den mänskliga hjärnan. Vi påverkas starkt av det vi ser och det inverkar på människors tänkande och handlande.
En person med ett problematiskt förhållande till mat ser inte konsten i bilden, de ser den utmärglade och magra kvinnan, jämför sig och tänker att man själv inte är sjuk nog för att söka hjälp. Ätstörning är en svår sjukdom och är starkare än personens logiska tänkande. Triggande bilder kan bli ett vidmakthållande vid sjukdomen.
För en tid sedan kunde vi läsa i GT att Folkets Bio arrangerar utställningen som visas på Gotland. I artikeln menar arrangören att det är svårt att tro att fotografierna kan trigga, utan att de istället kan avskräcka och mana till att söka hjälp.
De menar att den även vänder sig till närstående och professionella för att öka förståelsen för sjukdomen. Det vittnar om en oerhörd okunskap och naivitet från arrangören.
Dessa grupper har redan förståelsen för sjukdomen. Den som själv är sjuk omges ständigt av bilder med ett skruvat kroppsideal. Det behövs inte fler. En yngre publik är redan påverkad av influerare och så kallad pro ana-estetik. För många är anorexi en livslång sjukdom och att tro att det bara är ungdomar som drabbas eller är drabbade är alltför okunnigt och aningslöst.
Personer med anorexi och andra ätstörningar dras ofta till den typ av bilder av som visas här. Fotografiska Museet i Stockholm valde därför bort utställningarna, för att en publik med ätstörningar inte skulle fara illa. Om Folkets Bio hade agerat ansvarsfullt, hade de också kunnat välja att inte visa utställningarna. Istället försvaras det med att Fossen är en otroligt skicklig fotograf som tar lysande bilder. Det är inte ansvarsfullt.
Det må vara en omtalad utställning, men den slår helt fel. Konsten och fotografin har alltid kunnat gestalta mänskligt lidande på olika sätt. Men det blir anorexin som får fokus här, hur begåvad än Fossen var som fotograf.