Där var 700 deltagare från Gran Canaria, Cypern, Curacao utanför Venezuela, Kreta och Gotland och nio andra öar! Men också från universitet, branschföretag och myndigheter som ansvarade för beredskap, utbildning med mera.
Ett fantastiskt utbyte. En stor scen och många mindre i olika hus. Alla hade likartade intressen, men olika erfarenhet och kunskap. Alla sprang mellan föreläsningar, spontana möten, samtal och utbyten av adresser. Likt det bästa i Almedalsveckan.
Värdön, Gran Canaria, inledde med fakta om vilka klimatförändringar som man sett på ön och vilka risker de medför.
Det handlar om fler extremväder med längre värmeböljor med högre temperaturer och värre eftereffekter på ön i form av torka, bränder, okända tropiska sjukdomar, lägre självförsörjningsgrad på olika varor med mera.
Basnäringarna på jordbruksmark och i havet runt ön hotas nu av utrotning och sjukdomar.
Turismen hotas av osäkerheten. Kommer turister ha lust och våga komma till ön när de inte vet om/när ön ska drabbas av en lång period med extremvärme, bränder eller översvämningar?
Sociala risker på ön gäller främst kvinnor och invandrare. De har en svag ställning på arbetsmarknaden och bor längs raviner i hus som de inte har råd att förstärka eller att flytta inför katastrofriskerna.
Men Gran Canarias plan är att årligen satsa 2 procent av sin BNP på att öka den fossilfria elproduktionen, utveckla grödor och fiske som tål höjda temperaturer, investera i öns infrastruktur och genomföra stöd och kunskapshöjande insatser för medborgarna inför förändringarna. En energi- och klimatkampanj ska genomföras riktad mot de socialt utsatt befolkningsgrupperna!
Konferensen fick mig att inse likheten mellan alla oss på utsatta öar. Den gav mig ny kunskap om denna utsatthet, och samtidigt samma känsla som insändaren om havsavtalet jag nyss läste i GT. Insändaren gav också kunskap. Och när vi veta, kan vi göra något. Vi var och en i våra roller som medborgare, politiker, företagare, högskola.
Alltså Hanna (S) och Jesper (M) – ge er över partigränserna och se till att Billström och Pourmokhtari gör vad de kan när FN ska förhandla ett havsavtal som låter våra förkrympta torskar och strömmingar växa till sig. Eller rätteligen, ett avtal som låter alla haven återfå sin centrala roll på vår enda och gemensamma planet.