En morgon vaknar jag alldeles för tidigt och ser att det finns skäl att tro att det blir extrafint ute. Det är stilla och läge för att ge sig till den norra kusten med kameran. En stund vid havet väntar och när jag passerar kvarnen vid Broskogs, ser jag ett ljus genom tallskogen. Färisterna är få nuförtiden och de otaliga grindarna med hasp på en dammig grusväg, är blott minnen. Havet väntar. Strax genom vänstersvängen och ut på den nya tysta svarta autostradan. Då öppnar sig landskapet och havet är så stilla det kan bli. Vevar ner rutan och hör tärnorna. Inte mina favoriter direkt, man kan inte gilla alla. Försiktigt rullar jag mellan enarna där lammen brukar husera i morgonlugnet. På parkeringen vid Helgumannens fiskeläge står två rullande hus. Husvilla som vanligt tänker jag. Näten hänger beredda på att bli synade. Så bryter solen horisontlinjen och stiger ”uppåt”. Jag rör mig på det roterande och allt mer varma klotet. Stegen mot båtarna går raskt, vem vill missa de temporärt rosafärgade stenarna. Sedan sätter jag mig. Förundran växer, känslan av härvaro och närvaro och det rätta ögonblicket närmar sig. I skärningspunkten mellan havet, stranden och gryningens strålar finns en del av meningen med sommaren.
Tidsrikt? Ja, särskilt som få verkar ha det så. Många, många har så ont om tid. Trots det är tid det dyrbaraste vi har. Vi har en evighet i sänder – mellan nyss och strax. I alla fall på ön mellan sundet och revet…