I augusti i år kom vi tillbaka till vår bästa plats på jorden: Östergarnslandet. Vi hade bokat ett rum mycket nära den vackra stranden i Katthammarsvik. Jag är 74 år men har en förmåga att förtränga och förneka min ålder. Jag låtsas att jag är 48 år gammal, för det tycker jag är lagom, och det har jag varit i 26 år nu.
Men redan andra dagen lyckades jag ramla lite snett och det gjorde så fruktansvärt, outhärdligt ont. Jag ringde sjukvårdsupplysningen men dom tyckte inte att det verkade vara så farligt utan jag skulle bara vara försiktig och vila. Men dagen efter kom vår kompis Malin, som är kirurg och också vinterfastlänning. Hon undersökte mig noga och var helt säker på att något i höften var brutet, så hon ringde efter en ambulans.
På sjukhuset i Visby blev jag undersökt med en stor liksom rullbar röntgenapparat, som en sjuksköterska kom in till mig med. Man kunde inte se att något var brutet, så jag skickades hem i taxi klockan två på natten.
Men morgonen efter ringde dom från sjukhuset igen och ville göra en större undersökning. Nu hamnade jag i ett stort specialrum för röntgen och då syntes det att jag hade en stor spricka i höften. Jag blev opererad samma kväll och fick stanna på sjukhuset ett par dagar innan jag skickades hem.
Mitt främsta minne av Visby lasarett, det är hur vänlig och omtänksam personalen var, både läkare och sjuksköterskor. Det enda som var riktigt jobbigt var när jag skickades fram och tillbaka med min onda höft. Men jag vet att det i grunden handlade om att man ville göra en extra noggrann röntgenundersökning, som visade sig vara mycket viktig.