Hon och maken hade skött jordbruket tillsammans, men nu var Kalle borta och sonen och hans familj hade tagit över skötseln av gården. Den var inte stor och det var knappt med mat.
Socknen började intressera sig för hur mor Anna skulle hjälpas.
Någon backstuga fanns inte på gården så man diskuterade om att skicka mor Anna till något ställe där hon skulle kunna bo och försörjas för en liten avgift till värdfamiljen. Eller så kunde hon komma in på hem, men där var de sanitära förhållandena dåliga, med smuts och dåligt med mat, och utrymmet för de boende var begränsat. Hjälpen hann inte med, om det nu fanns någon, och de gamla fick sysselsätta sig själva.
Ni har ju läst om kommandoran i Emil i Lönneberga.
Det var en eländig tid, det var fattighjonens tid. Det var 1800-tal.
Men så fick de styrande en briljant idé. Fattigvårdslagen infördes. Det var 1918 och allt skulle bli bättre. I stället för fattigstuga kom man på benämningen ålderdomshem.
De fattiga blev gamla.
Kreativitet i tanken har alltid funnits hos de styrande. Nu skulle också de usla förhållanden som rådde på fattigstugorna bli bättre. Ålderdomshem lät ju bättre, men inte blev förhållandena bättre för det. Har man lämnat arbetslivet, tja, så har man. Jag vet inte om man redan då talade om arbetslinjen. Men jag vet att folk arbetade hårt.
På 1950-talet började det hända saker. Hemtjänst infördes. Det är den tjänst som i dag utförs av sms-medarbetare som springer (eller cyklar eller åker bil) som skållade råttor mellan de äldre som bor hemma.
På äldreboenden svarar allt färre sköterskor för skötseln. Allt färre eftersom äldreboendena privatiseras med vinstkrav som följd. Och vinsten svarar våra skattepengar för genom att ”riskkapitalister” underfinansierar vården av de gamla och tar delar av våra skattepengar som vinst.
Men det är en annan historia, eller?
Synen på de gamla har dock inte förändrats genom att standarden har ökat (sic). De gamla kan man behandla lite hur som helst. Man kan köpslå om dem, sälja ut deras boende, dra in på personal och laborera med matkvaliteten. Nu diskuterar man till och med att tillverka robotar som ska sköta ”närheten”.
Avhumaniseringen fortgår stegvis.
Ibland undrar jag vad utveckling betyder. Man kunde tro att de människor som har byggt upp det samhälle, som vi nu i rask takt monterat ner, skulle behandlas värdigt. Nej, som med allt annat idag, handlar det om pengar.
Medmänsklighet, omsorg, hänsyn och respekt betyder ingenting mot tilltron till pengar.