”Tro inte att kulturen som går under nu, kommer tillbaka” skrev en ledarskribent på Dagens Nyheter Kultur. Han hänvisade till att konstutövarna skaffat andra jobb för att överleva.
I Frankrike gick nyligen kulturministern och hundra ledande museipersoner ut i ett upprop att landet måste öppna konstinstitutionerna. ”Konsten bidrar i samma mått som hälsan till att läka den mänskliga själen.”
I Sverige är de som smittas i gallerior och på byggvaruhus mer lönsamma än de som får corona på museum. Alltså stängs museerna medan kommersen får hålla öppet.
Än själen då? Den har vi sålt.
Konst gör oss mottagliga för det nya, okända. Kanske ser vi samband som vi inte varseblivit tidigare, förstår och inser sådant som ord och siffror inte kan förklara.
Konst förklarar sammanhang, länkar bakåt och framåt, får oss att ana vad som står på spel för mänsklig överlevnad, inse hur vi som människor måste handla för att jorden alls ska ha en framtid. Konstnären besitter en intuition som vi andra inte alltid tillåtit oss att utveckla. Den här föraningen om vart vi människor är på väg uttrycker konstnären i konsten.
De politiska partierna på ön har den sista tiden debatterat konst/kultur i media. Alla vill väl men det är siffrorna som styr när man prioriterar. Varumärket är viktigt. Kulturön och museet med sina skatter tjänar vi alla på.
Moderaterna (11/12) värnar om museet som en ”motor” och vikten av kopplingen museum-näringsliv. Socialdemokraterna (13/1) pekar på kulturen som fundamentet i en demokrati. ”Bildkonsten är skakat i grunden” och i förlängningen bilden av Gotland. Centern (9/1) poängterar hur viktig bilden är, ”Gotland-kulturens ö” och vill knyta ihop historia och nutid, över hela ön i bygdegårdar, kyrkor, och bibliotek.
Miljöpartiet (3/2) vill utöka stödet i form av projektbidrag till utövarna. Vänstern ((7/1) tror inte på näringslivet som räddaren i nöden. Kultur är en demokrati- och välfärdsfråga. Här knyter V an till debatten som förs av de fria professionella konstutövarna som opponerar mot att Gotland (som ensam region i landet) exkluderar de fria utövarna, ”skaparna”, från statliga stöd (Samverkansmodellen) och istället fördelar allt till länsfunktionerna, ”bevararna, förvaltarna”.
Den fria professionella kultursektorn måste få kosta. Den behöver få del av statens och regionens anslag för att leva och ”skapa”. Först tillsammans med konstnärerna kan politiken koppla ihop näringsliv och kultur och fortsätta tala om varumärket Kulturön. Och samtidigt främja hälsan hos gotlänningarna, se om vår själ.