Detta är den bärande tanken hos de politiker som motsätter sig denna handel.
Ingen vettig människa tror att en gårdsförsäljning av vin kan leda Sverige till försupning. Försäljningen torde bli ganska marginell av tre skäl. Produkten är förhållandevis dyr, tillgången är begränsad och kvaliteten varierar. Ganska små arealer med vinstockar även om de ökat senaste åren.
Endast de riktigt vinintresserade besöker vingårdar och köper med sig några flaskor. En del av dessa flaskor kommer inte ens att öppnas. Då spelar kvaliteten ingen roll. På med en snygg etikett med lammbaggar och en ringmur så är konceptet klart.
Vid mina besök på vingårdar runt i Europa så kan man få smaka vin och köpa med sig. Ett helt naturligt inslag i verksamheten som då riktar sig till de som är vinintresserade.
Fyllbultar gör sig inte omaket att lyssna på vilka vinstockar som odlas, sockerhalt, tanniner med mera.
För många år sedan besökte jag och min svärfar en vinodlare i Österrike. Vi smakade av ur odlarens stora ekfat i en möglig källare. Fick lektion om hur skattesystemet fungerade vid gårdsförsäljning. En liten pappers-strejp med nummer på klistrades över krympkapsylen på vinflaskan. Då var skatten betald och strejpen köptes i stora ark på det lokala kommunkontoret. Smidigt eller hur?
Vi köpte med oss några flaskor som vinbonden snyggt rullat in i papper. När vi kom hem och skulle visa flaskorna för våra fruar så saknades strejpen. Märkligt– men klistret var nog dåligt
Jag har druckit mycket dåligt vin genom åren och jag måste tillstå att de flesta har jag tillverkat själv.
Småskalig vinodling har en framtid på Gotland om man vill se möjligheten, men dessvärre så sätter politikerna fokus på problemen.