Båda tecknar en negativ samhällsvision varvid Sandbergs alternativ är smalare och koncentrerat till omvända påstående av typen Fred är krig, utmynnande i en dystopisk inställning till militärt samarbete av NATO-typ.
Denna skräckvision menar alltså Sandberg kännetecknar NATO och påstår dessutom att vårönskan om medlemskap är en kränkning av medborgarskapet.
Vi som ser NATO som en garanti för landets och folkets frihet påstår han är medlöpare, krigshundar och quislingar. Man kan nog ana att dessa invektiv mest är ett tecken på uppgivenhet. Tidigare NATO-debatter har kännetecknats av naiva företrädare på nej sidan med liten förståelse för realistiska skeenden och bristande erfarenheter och kunskaper av två världskrig. Inte minst ringa kunskap hur väpnade konflikter av löst varandra de senaste 50 åren. Detta parat med oförmåga att inse att Sveriges fred sedan mer än 200 år enbart är historiens lek med tillfälligheter och står helt utan vare sig substans eller realism som varande sprungen i värld som förändras i en takt där sanningar och påståenden av global karaktär når bäst före datum i rask takt.
Så griper Sten Sandberg efter halmstrået förhandling som vore det en akt av ömsesidig respekt och förståelse. Förhandling når aldrig ett resultat med två jämbördiga parter. Det är först när den ena parten ger efter och byter ut krigets ondska mot total underkastelse som den starkare parten (läs Ryssland) signerar ett eld upphör.
Tänk tanken att sedan på kvällspromenaden möta vodkaberusade soldater ur Putins arme´tillsammans med ett gäng Wagnersoldater. Kanske inte ett sällskap som Gotlands kvinnor skulle sig trygga med. Jag är helt övertygad att de flesta av oss skulle hellre välkomna soldater i NATO-uniform från Sverige, Finland, Norge och Danmark. Soldater med respekt för andra människor och deras rätt att leva i ett fritt land. Soldater vilka skuldra vid skuldra är beredda att försvara oss och vår frihet.