Stora delar av samhället har drabbats hårt av den pågående coronapandemin. De som anordnar sport- och kulturevenemang går på knäna, vårdpersonalen sliter ut sig med dubbelpass, pensionärerna tvingas till långvarig isolering och de som inte kan jobba hemifrån riskerar drabbas av smitta med livet som insats.
I klagokören här på Gotland är det dock en röst som hörs över alla andras: Gotlands förenade besöksnäring. De tycker visst att staten ska bogsera dem på luftmadrass genom krisen medan de flyter med och njuter av fortsatta vinster över en Piña Colada.
För deras skull hävdes reserestriktionerna i somras. De har fått ekonomiskt stöd från såväl allmänheten som staten och under det senaste halvåret har branschen kunnat hämta hem mycket av de intäkter som gick förlorade. Antal besök per vecka under juli var cirka 60 000 i veckan – inte långt från det vanliga 65 000-70 000.
Inte ens nu, när smittan ökar explosionsartat på ön, utfärdas restriktioner gentemot besöksnäringen. Märk väl hur varken resor eller restaurangbesök nämns i de lokala råden medan andra delar av samhället mer eller mindre stängs ner. Barn får inte simma i badhusen, men de vuxna får gärna kalasa på restauranger.
Men istället för att tacka och bocka för den positiva särbehandlingen börjar GFB omedelbart att gnälla. Morgonen efter de nya restriktionerna lipar man genast i pressen över de konsekvenser dessa får för branschen. Samtidigt på ett äldreboende någonstans dras en lättnadens suck över att det äntligen görs något.
Gnällspikarna i GFB – allt handlar inte om era vinster. Människors hälsa, liv och ekonomi står på spel här. Så snälla, sluta gnälla.
GFB – den högsta rösten i klagokören
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.