I längden blir ett samhälle med god kultur-och konstpolitik starkare och friskare.
Vid läsning av tidningsartiklar om konsten, förstår jag hur skevt det blivit. Folk förstår inte konstbilden, anser den ”elitistisk”, oviktig eller ens har intresse av den. Detta sedan Beatrice Ask(M) på slutet av 80-talet tog bort konst-, slöjd- och kulturämnena som obligatoriska i gymnasiet, under den tid då en ung människa börjar bli medveten om sammanhangen.
Jag anser att hon, och följande skolpolitik, gjorde hela det uppväxande svenska folket en ogärning. Liknande hände runt i Europa samtidigt. Vad menade och menar man? Curators har även format konsten, där konstnärer blir illustratörer till deras ”koncept”/textmassa. Institutioner följer (aningslöst?) ofta deras styrning.
Då bilden alltid används, så måste man kunna tolka den, avslöja manipulation, förstå eventuell kod eller budskap. Konsten hör till ett av språken. SVT/UR har ett program om våra sinnen, där belyses vårt seende som viktigast att varsebliva, medvetandegöra vår orientering i natur och samhälle.
Konsten är alltid ”nyskapande”, då den beskriver samtiden. Barn och ungdom fattar och inbegrips, om de från början lär sig att hantera bild, form och slöjd under hela sin skolgång ända upp i gymnasiet. Utan detta ser vi nu hur kulturbegreppet i samhället minskat katastrofalt. Folk vet inte vad konst är eller uttrycker.
Är det detta man önskar? Att tysta det ordlösa språket, det autentiska, som också är det mest allmängiltiga, då det förmedlas i konsten, det som fordrar reflektion, eftertanke och kritiskt seende. Åter måste ”armlängds avstånd” till konsten upprepas. Klåfingrighet får inte styra kulturens och konstens roll i det offentliga samtalet. Ytterst handlar det åter om yttrandefriheten. Att den fortfar vara den ofriserade spegelbilden av samhälle och liv.
Regionen måste ta ett seriöst initiativ för konst- och kulturbildningen genom att främja och stödja konsten och konstlivet på Gotland, innan det helt glöms bort.
Med vänliga hälsningar.