Heidelberg Materials gör precis vad de ska – maximerar sina vinster och säkrar sina tillstånd. Det är deras jobb. Men var är staten och regionen, som ska företräda Gotlands intressen? Tystnaden är öronbedövande, och det är vi gotlänningar som betalar priset.
30 års fortsatt brytning av kalksten, export av cementprodukter och miljardvinster som försvinner utomlands. Vad får Gotland? Några jobb, som ändå minskar i takt med automatisering, och små bidrag till en ishall eller biltvätt i Slite. Är det på riktigt allt Gotland är värt? Det känns som att ingen ens har försökt förhandla för vår skull.
Skydd av grundvattnet är självklart en hygienfaktor, men det räcker inte. Den här verksamheten är en av de största utsläpparna, och ingen har ens utrett vilka hälsorelaterade konsekvenser det fått för gotlänningarna. Luftföroreningar och partikelhalter påverkar oss alla, och det vi får tillbaka är en större fabrik, ännu mer sten som bryts och löften om att “minska utsläppen.” Det är löjeväckande att detta ska säljas in som utveckling.
Och politiken? Politiker poserar i bygghjälmar och varselvästar och låtsas vara engagerade, men var är kraven? Var är planen för Gotlands framtid? Symboliska bidrag och nedåtgående sysselsättning är inte nog. Om vi ska leva med denna verksamhet i 30 år till, borde vi kräva omfattande investeringar i infrastruktur, samhällsservice och utveckling – reella satsningar som faktiskt gynnar Gotland.
Just nu får Gotland inget annat än förlorade resurser, förorenad luft och stora hål i marken. Våra politiker måste sluta posera och börja agera, annars gräver de bort både Gotlands resurser och vår framtid.