Jag vill prata om något viktigt. Jag hoppar in på ena följespoten på Gotlands Musikalkompanis föreställning "Den osynliga tråden" och jag är faktiskt förvånad över att det inte var fullsatt på varje föreställning.
Det är en så otroligt stark och viktig berättelse, med fantastisk musik, skriven av gotlänningar! Det är en sån föreställning som fyller en med en känsla av storhet, som får en att vilja göra något, att vilja kämpa. Störst i föreställningen är så klart de ungdomar som bär den, och även de vuxna skådespelarna, men jag vill även lägga in ett par ord om Sofia Ahlin Schwanbom som skrivit den och som lett kompaniet sedan 2001 (egentligen sedan 1987 under namnet Göteborgs Musikalkompani).
Sofia är en så himla viktig person på den här ön, hon borde få något slags pris för det oerhörda arbete hon lägger ner och lagt ner i decennier. Inte bara för det sammanhang hon ger de ungdomar som är med i kompaniet och den stora scenkonst de tillsammans producerar, inte bara för det de tillför Gotlands kulturliv, men främst för det sätt hon ser och lyfter varje individ.
Hon är en eldsjäl och en räddare, jag är själv en av dem hon räddat, för många, många år sedan. Hon vet förmodligen inte om hur mycket hon hjälpte mig, men hon såg mig, såg hur dåligt jag mådde, frågade om det, brydde sig om svaret och hjälpte mig att få en sysselsättning tills jag kunde stå på egna ben.
Nu är jag vuxen, lycklig och stark. Tack vare henne och andra som hon. Och så klart så fortsätter hon göra skillnad, nu genom att göra årets viktigaste föreställning. Ämnet är tungt, så oerhört tungt, men så, så viktigt.