För det mesta läser jag med visst nöje den forne lagmannen Mikael Mellqvists krönikor i GA. Dock kan jag ibland uppleva lite obehag när krönikan går över till ett raljerande med viktiga samhällsfunktioner. Senast 4 oktober då Mellqvist inte bara raljerade med vår försvarsmakt utan dessutom hånfullt angriper hela den bakomliggande analysen av vårt lands behov av ett försvar. Inte minst hans underkännande av de bedömningar och erfarenheter vilka bildar det fundament som försvarsmaktens existens vilar på.
Mellqvist för fram ett åtminstone för mig obekant uttalande nämligen ”en egen armés närvaro förebådar alltid en främmande armés ankomst”. Mer en fråga om orsak och verkan anser jag nog. Kanhända tänkte han egentligen på en annan sanning nämligen ”ett land har alltid en armé – sin egen eller ett annat lands”. Sagt av en kinesisk general Sun Tsu för ett par tusen år sedan.
Fantasifoster kallar Mellqvist det när omvärldsanalyser pekar på att oro i forna Sovjetrepubliker skulle kunna medföra risker för Sverige. Fråga Finland och grannarna i de baltiska länderna om de tycker det var fantasier de upplevde som grannar till Sovjet för cirka 80 år sedan. Fråga om de i dag finner miljarder till sitt försvar såsom varande ett ”ansvarslöst slöseri av gigantiska slag” för att citera Mellqvist. De flesta större krigshandlingar föregås av relativt små och till synes obetydliga oroshärdar. De första som krossats har varit de små länderna utan eget försvar. Att förknippa våra övningar med ett Barbarossa 2 (originalet var Hitlertysklands anfall på Sovjetunionen) känns dessutom en aning vårdslöst gentemot de tusentals anställda i vår Försvarsmakt som inte ska förknippas med gamla nazidumheter.
Putin och hans generaler vet vad de ska göra i ett för dem svårt och bekymmersamt politiskt/militärt läge. De kommer varken nu eller vid en eskalerande konflikt ta någon som helst hänsyn till Sverige. De kommer att analysera vilket scenario som bäst gynnar dem själva. Är svaret att ett angrepp på Sverige kräver att Ryssland binder stora militära resurser för att kunna bekämpa och slå vår i fredstid uppbyggda Försvarsmakt så kommer den slutsatsen sannolikt avhålla Ryssland att angripa. Utan ett starkt försvar lämnar vi däremot dörren vidöppen. Även den minsta fördel som följer vid en ockupation av svenskt territorium kommer att vilja intecknas eftersom förluster och antal förband som krävs till uppdraget är små om vi står obeväpnade med rumpan bar. Att acceptera något sådant är ett gigantiskt svek mot alla människor i vårt land.