Varje gång jag går till eller från terminalen i Nynäshamn från pendeltåget förundras jag (och längtar efter bilen).
Att kliva av pendeltåget är enkelt, men sedan börjas det. Här är det grus, grus och åter grus. Jag gissar att ”istiden” är passerad i år och att det grus som lagts ut för halkbekämpning borde kunna röjas av. Här har väl SL ett ansvar.
Sedan kommer vi ut på kommunal gatumark. Samma drivor av grus. För de som åker rullstol, kör barnvagn eller försöker rulla en väska blir det snabbt frustrerade. Visserligen finns avfasningar i gatstenen men man landar mitt i en gata där alla som är på väg till incheckningen för bilar och lastbilar kör.
Den nogsamt planskilda lösningen vid själva terminalen känns som ett genomtänkt under i jämförelse. Här är det inte så noga när vi blandar barnvagnar, bilar, gamla tanter med dragväska och lastbilar.
I tillägg är det på vintern rätt dåligt upplyst. Fotgängare kan är ibland svåra att se. Kanske är belysningen begränsad för att nästa sträcka på äventyret är en helt oupplyst parkering. Skum belysning förstör därmed inte mörkerseendet för fotgängarna. Bra ändå för det gäller att se upp för vattenpölar och mer grus.
Uppenbarligen är det tänkt att passagerare till fots ska gå längs vägen, svänga vänster vid kiosken, använda övergångsstället och sedan använda gångbanan. Men likt vatten söker sig passagerare till fots den närmaste vägen till båten.
Det innebär att nästa lilla äventyr är en (numera grusad) sluttning från den mörka parkeringen till gångbana. Vi det här laget har vi hängt av oss barnvagnar, rullstolar och de mindre äventyrliga äldre tanterna.
Sluttningen är så här års stabil men under höst och vinter aningen slirig, eller isig. Jag tror inte att den ingår i den av Nynäshamns kommuns ”vinterunderhållna” gatuinfrastrukturen. Slutspurten består av mer grus och en av rötter söndersprängd trottoar.
Det finns sannolikt flera aktörer (DG, Stockholms Hamnar och Nynäshamns kommun) som kan vara intresserade av att upplevelsen av vägen till båten inte ska vara ett svettigt terrängäventyr som är svårt eller rent av omöjligt för vissa.
Att kunna ta sig från dörr till dörr med kommunala medel är en självklarhet som jag ser det; men det borde också vara mer fokus på att vägen mellan tåg och båt ska vara mer framkomlig för alla.
Fotnot: Anna Hrdlicka är politiker för Liberalerna men denna insändare har ingen koppling till partiet.