Ibland hejdar sig tiden ett ögonblick. Ingenting blir riktigt detsamma igen. Just nu befinner sig gutamålet vid en sådan (v)ändpunkt. Las Jakobsson och Allan Nilsson har nyss lämnat oss. Båda i 80-årsåldern. Så gamla är de nu, de sista som växt upp med gutamål som modersmål, före svensk radio.
Nu är de borta, de som lyfte upp talspråket gutamål till ett användbart redskap för att skriva poesi, dramatik, romaner och noveller.
Gustaf Larsson, Anna Kajsa Hallgard, Allan Nilsson, de hade gåvan att skapa litteratur som står sig, sånt som kallas klassiker. Alla tre gjorde det ibland på svenska och gjorde det bra. Men då försvann de bland alla andra. När de arbetade på gutniska, skapade ett skriftspråk, blev de del av vårt bestående kulturarv.
De inspirerade alla dem som nu för ut språket gutamål i teaterföreställningar, körkonserter, studiecirklar, till och med film. Där fanns Las Jakobsson och så många fler.
Detta är ett avslutat kapitel. Inga fler kan skriva som de, därför att ingen växer längre upp med det gamla språket. Gutamålsgillet ägnar sig åt att samla ord, skriver ordböcker, gör tipspromenader med gamla bortglömda ord, gutamålsord i tidningen. Är språket gutniska nu färdigt för den språkens kyrkogård där latinet finns, liksom så otaliga andra. Vår tid skapar dataspråk, inga mänskliga mål.
"Ai rinnar, ai rinnar – de är teid som flautar förbei " (Allan Nilsson: Ård)