För några decennier sedan levde färre människor I socialt och ekonomiskt utanförskap, och vi relaterade en hel del av brottsligheten exempelvis till MC-gängen. En del av dess medlemmar må ibland ha haft en stökig uppväxt, men de var vuxna medborgare, de stod I kontakt med varandra och med samhället. De ägde en medvetenhet om befintliga lagar och dess koppling till brott och straff. De hade ett konsekvenstänkande.
Kanske det är därför som så många, och som så mycket som rör vår lagstiftning fastnar i diskussioner kring de repressiva insatserna, kring hårdare straff och åtgärder som man hoppas ska skrämma till skötsamhet. De "förebyggande insatserna" begränsas till visitationszoner och anonyma vittnen, medan de ekonomiska tillskotten i bästa fall täcker upp för inflationen.
I dag begås allt fler brott av ungdomar, tonåringar, ibland barn. De saknar ofta identitet och sammanhang. De har inget konsekvenstänkande. De har en svag förankring I vad som är rätt och fel, och de lever i ett utanförskap där de står utan alternativ till den kriminella värld som ger dem en identitet.
Bristfälligt föräldraskap, alkohol, droger, segregation är exempel på orsaker till den växande brottsligheten. Men ingen av oss är oskyldig till utvecklingen. Bland annat har bostadspolitiska, skolpolitiska och arbetsmarknadspolitiska beslut medverkat i processen. Vi har byggt utanförskapen istället för att främja integrationen. Vi har medvetet låtit segregationen accelerera istället för att värna delaktighet och samhällsförankring.
I dag behövs mycket stora och tidiga både ekonomiska och sociala investeringar samt strukturförändrande insatser i samhället för att vända utvecklingen. Om detta vittnar all tillgänglig expertis. Den ser inte straffskalorna som det viktigaste verktyget i brottsbekämpningen, och i synnerhet inte för de barn och ungdomar som nu allt oftare syns i brottsstatistiken.