Sten Sandberg skriver den 13 januari om ”det lilla fåtal som håller huvudet klart”, när hela etablissemanget övertrumfar varandra i entusiasm för Natos nära storkrig mot Ryssland. Många nya skattemiljarder till vapenindustrin.
Reservofficeren Lars Danielson påminner om en Natoansökan som saknade folkförankring. Ett panikbeslut av föregående regering helt utan diskussion bland det folk man säger sig företräda. Som om man aldrig hört talas om demokrati. Särskilt i en så stor fråga.
Och ”Gubben på kobben” talar om masshysteri. Ledande militärer skrämmer upp barn och enkla själar; i alla fall kan de tolkas som att de förutser ett nära anfall på Sverige från Ryssland. Man behöver bara gå lite tillbaka i tiden för att veta att det går att få en hel befolkning (nästan) att hälsa det mest förfärliga massdödande med stort bifall.
Man kan skoja även om detta. I alla fall blev jag glad att Eva Bofride i sin ledare citerar Göran Greider i DN: ”Ärligt talat har jag ju alltid misstänkt att många utbildade militärer faktiskt hyser en hemlig längtan efter krig. Varför skulle de inte göra det, när krigssituationer är det de tränat för, ibland i hela liv”. Detta är raljeri och Lars Danielson tänker inte så.
När Mellanösterns alla galningar står på yttersta randen till ett storkrig, ska då inte vi kunna hålla huvudet kallt, särskilt en kall vinter som denna. Våra företrädare borde lägga in allt inflytande de har på att hejda stridstupparna, minska konfliktytor, tala för ”gemensam säkerhet” som Olof Palme en gång.
Vi, vanliga människor, är glada för att vi i alla fall kan skriva insändare.