Torsten Nilsson skrev om hästens öga:
Ha sag världen ei hästns auge.
Ei de stäure bräune kupuhaiti speglede si
den raude hausthimln,
u skogsrandn båigd si yvar de fuktuge ytu.
Hästns ande sto som en veitar råik yvar de svart jårdi
som luktede av rutne rogar u halm.
A veit tuke uppsto ret som de var
yvar akan.