Så tänkte han då och så tänker människor alltjämt. Nu är en ond tid. Ett angrepp med våld måste mötas med ett större våld. Men svärdet, symbolen för militärt försvar, kan bara användas för död och förstörelse.
Hur skulle det vara att fundera på dansken Glistrups idé om en telefonsvarare som meddelar ”Vi ger oss” vid ett fientligt angrepp. Få dödade människor, lite förstörelse, och ingen nationell ära. Jag skulle hellre se Gotland ockuperat av Ryssland än några tusen unga människor som dött för att försvara min frihet och självständighet. Är detta ett mycket apart tänkande?
Men det är inte flum. Tänk er att en angripare möts av ett land som inte fungerar. Alla anställda går i strejk, alla transporter av förnödenheter upphör. Alla slag av kommunikationer används bara för att stödja det icke-militära motståndet. Nätet ligger nere. Tänk ut sabotageaktioner som inte dödar någon men gör det omöjligt för angriparen att utöva sin makt.
Ett icke-våldsförsvar skulle kräva lika mycket planering, utbildning, organisation som det militära försvaret kräver. Det behövs beredskapslager av alla slag. Varenda människa måste veta vad hon ska göra för att skydda sig själv och de sina och förhindra att angriparen använder landets resurser. Det här handlar om att utnyttja vanliga människors kreativitet i stället för militärens krav på lydnad för order.
Problemet är att människor har aldrig tagit det femte budet på allvar: Du skall icke döda! Vi erkänner inte alla människors ovillkorliga rätt till sitt enda liv. Generaler och politiker kan sända ut unga människor till en ganska säker död för att ”försvara fosterlandet”. Politiska förhållanden kan förändras i ett senare skede, men inga hedersbetygelser ger livet tillbaka till dem som ”dött för sitt land”.
Såna här tankar hjälper inte Ukraina i dagens läge. Där krävs mer vapen och mer dödande och förstörelse innan resultatet blir ungefär det förväntade. Men Sverige hade en möjlighet att fortsätta på vägen mot militär nedrustning och goda relationer till alla sina grannar. Nu raseras allt till priset av många miljarder kronor och stora ovationer till ”hjältedöden”. Militärens och vapenindustrins röster är så mycket starkare än fredsrörelsens.