”Har nån sett det?” viskas det kanske lite nervöst i mörkret. Och småpratet i fikarummet dagarna efteråt: ”Såg du det också?”
Vi är inte vana vid mörker, säger jag och drar alla över en kam och generaliserar grovt. Men, det är också sant. Nyligen fick en ö, Bardsey Island ett pris för sitt mörker, tack vare dels sin plats utanför Wales, men också tack vare annat. De verkar ha tänkt, de där öborna. Trots att det – milt sagt – är gnistrande klara stjärnhimlar, blir det bara ljusare. 10 procent ljusare på 12 år. Det innebär att färre och färre kan uppleva en stjärnspäckad natthimmel.
Även på ön anar jag samma tendens. Verksam nattfotograf i över tio år, ger mig bilden av allt ljusare natthimlar. Jag har förstås ingen evidens, bara en gnagande känsla. Med nuvarande ”skiter i”-tendenser har vi inom 30-40 år, kanske tidigare, knappt någon natthimmel att prata om. Det är faktiskt ganska lätt att effektivisera belysning, dels med rörelsedetektor men också med led som riktar ljuset nedåt och brett så att det inte studsar och fortplantar sig uppåt. Och dessutom energisparande. Bara en sån sak.
När kommer poängen, undrar kanske läsaren av dessa spretiga rader? Kanske nu. Tyckte du om att uppleva ett ändå ganska unikt norrsken över havet, åkern, landskapet på Gotland?
Tacka då inte mig eller www.facebook.com/norrskensverige utan det gotländska mörkret, som tyvärr – om inget görs – mest troligt försvinner.
Det är hög tid att prioritera. Det finns – förutom direkta energibesparingar – en vinst i att erbjuda både fastboende och turister en mörk natthimmel. Vi ser tendens till natturism redan. Danmark med sin Dark Sky Park, men även ön utanför Wales. Det är uppenbart så att människor vill, och behöver ha ett mörker.
Förstås. Vi är ju också, när allt kommer till kritan, inte mer eller mindre ett gäng apor som för bara en kvart sedan, utifrån ett historiskt perspektiv, vandrade på savannen.