Insändare: Gotland enda regionen som saknar PCI-behandling

Det är lätt att titta på siffror och statistik och uttrycka: ”det är ju bara några få personer varje år som drabbas”. Men bakom varje siffra är som bekant en person – plötsligt står någon där utan sin partner, sin förälder. Det handlar om människor och det handlar om lidande som kan undvikas.

Sjukhusledningen påstår att Gotlands patienter har lika god överlevnad som resten av Sverige. Det är ett påstående som behöver ifrågasättas. Statistiken är tveksam och bygger på osäkra underlag som varierar kraftigt år för år. Små patientvolymer gör att slumpen spelar in och att se på kortsiktiga siffror ger en skev bild. Verkligheten är att flera patienter inte får behandling i tid och att konsekvenserna blir förödande. Det handlar inte bara om att överleva – det handlar om hur man överlever. Med ett skadat hjärta väntar ett liv med ständig trötthet, begränsad rörlighet, livslång medicinering och en vardag som aldrig blir sig lik.

Trombolys (en starkt blodförtunnande medicin) som sjukhusledningen framhäver som en lösning, fungerar inte för alla. Det finns tydliga kriterier som gör att vissa patienter inte kan få den behandlingen. För andra är den inte tillräckligt effektiv. Kan du vara en av dem som inte kan få trombolys och om helikoptern inte kan flyga till KS på grund av exempelvis dåligt väder, vilka blir konsekvenserna för dig? Kommer du överleva eller ”endast” få skadat hjärta med livslångt lidande. 
Gotland är den enda region i Sverige som saknar PCI-behandling. Mindre regioner har visat att det är möjligt att upprätta en fungerande verksamhet, varför skulle Gotland inte klara av det? Det är en fråga om möjligheter, inte omöjligheter - det är en fråga om vilja och prioritering.

Det hade varit tacksamt om sjukhusledning tog del av de erfarenheter och kunskap som finns hos personalen som faktiskt jobbar med patienterna i fråga. För många kompetenta och utbildade människor delar absolut inte synen Marie Loob och Anna-Clara Collén ger uttryck för in sin insändare.

Jag har stått bredvid de patienter som drabbats av hjärtinfarkt samt den otillräckliga behandlingen Region Gotland erbjuder. Jag har sett deras dödsångest, känt deras rädsla och jag kan inte acceptera att fler ska behöva gå samma öde till mötes. Och jag är djupt besviken och uppriktigt förvånad över sjukhusledningens ovilja att göra bättre. PCI på Gotland är inte bara rättvist – det är livsnödvändigt. Vi kan inte vänta längre.