Var jag går lyser Betlehemsstjärnan mot mig, ur högtalare och från stämband strömmar ord om den ”helga natt och stund då hudamänskan till jorden steg ner”.
Den välkända psalmen möter mig i butiker, hemma i julstöket, från tv:n, från det förfriskade sällskapet på väg hem från årets julbord och inte minst i öns många kyrkor. De flesta av oss har lätt sjungit med i en strof eller två om att ”hoppets stråle går igenom världen och ljuset skimrar över hav och land” och i ord likt ”hälsa glatt din frihet” samt ”vår jord är fri”.
I år blir det tydligt att julens budskap om hopp kommer mot oss i en tid med större utmaningar och oro över världsläget. Hoppets stråle kan vara svår att se än mindre känna, när talet om ljuset som skimrar över hav och land likväl kan associeras till drönare och bombers sken över utsatta människoliv.
På senare tid kanske vår frimodighet att nynna med och glatt hälsa friheten har gått från en ton i dur till moll, när det pekar på en motsatt rörelse i delar av omvärlden.
Biskop Mogren skrev nyligen att ”Freden börjar vid köksbordet”. Julefriden vi alla längtar efter att få känna hänger ihop med freden i världen, och det hänger i slutändan ihop med oss. Vägen till fred och frid kan tyckas långt bort, men i juletid ligger den precis framför oss. Var vi än går möts vi av berättelser om julens egen huvudperson, Jesusbarnet i krubban. Gudamänskan som genom sitt liv visar oss vägen.
Och precis här upptäcker jag felskrivningen, Gudamänskan blev till Hudamänskan. Kanhända en freudiansk felskrivning. För hela julen är ju uppbyggd kring berättelsen om att Gud väljer att manifestera sig i en, ja låt oss kalla det hudkostym, genom Jesu födelse. Och kanske är det kompassen vi behöver i denna tid. Den vars nål pekar mot att vara en hudamänska och klä sig i hudkostymen. Bli mänska av kött och blod med hjärtat i mitten, som ser människan bakom allt, som vågar närma sig den som tycks annorlunda, som delar den andres liv. ”Uti din slav du ser en älskad broder, och se, din ovän blir dig kär”.
Kompassriktningen julens budskap har, ger oss anledning att fortsatt ge luft till våra lungor och lika innerligt sjunga med i julens sånger, trots orostider. Det finns hopp i att vi, var och en, i år skulle låta texten från ”O helga natt” få ett än djupare fäste inom oss – så vi lever ut den frid och fred vi själva vill ha och världen behöver.
Med den förhoppningen önskas eder alla en fridefull och fröjdefull adventstid!