Jag har sett en sorgmantel.
Vad är det för märkvärdigt med det? Kanske ni tycker. Kanske är det inget märkvärdigt alls. Jag såg den när jag var på en morgonpromenad med min dotter. Det gjorde hela min dag.
Den kom vinglande – ja ni vet ju hur fjärilar flyger – mot oss på stigen. Vek av när den såg oss och satte sig på en gren, nästan osynlig. Men den kunde inte dölja den vita sorgkanten. Den är lite röd, andades min dotter. Själv såg jag bara de mörka vingarna med den vita kanten.
Strax därpå såg – mest hörde – vi en rödhake.
Kan en promenad bli bättre?
Hemma googlade jag sorgmantel, naturligtvis, vi lever ju i en sådan tid där våra upplevelser måste bekräftas genom nätet. Sorgmanteln förutspådde, naturligtvis, en sorg. Kanske en plötslig förlust eller något som gått förlorat.
Dagen innan hade vi, familjen, varit på kulturevenemang. Trummor, dans och musik. Det var fint, det var gemenskap i salongen. Speciellt trummorna, tre yngre förmågor från Norge, imponerade. Hur skriver man noter till trummor?
Plötsligt var jag i natten hos indianerna, dansen blev allt intensivare, stegrades och så övergick det i lågintensivt buller.
Efter konserten var det hamburgerfest. Vi satt i bilen, valde genom mobilen, tog bort senap och ketchup för min del, skickade iväg beställningen och fick vänta fyra minuter.
Man kunde, om man är lagd åt det hållet, få beställningen utburen till bilen.
Jag tänkte på Peps Perssons låt ”hög standard, vad fan är hög standard”. Här har man kommit fram till den ultimata standarden i hur man undviker kontakt mellan människor. Ingen post, ingen bank, ingen hamburgare som räcks över efter diskussion om vad beställningen ska innehålla. Opersonligt med utnyttjande av alla digitaliseringens möjligheter att undvika mänsklig kontakt.
Hög standard, vad fan är hög standard. Hur mycket kan man lura oss egentligen?
Var det den sorgen som fjärilen påminde om, saknaden efter ett samhälle byggt för gemenskap.